Varför belönar man de otrogna?
Jag har testat lite olika varianter av att få mat hem via internet. Tidigare testade vi en leverantör som man shoppade på nätet och fyllde sina egna matkassar. Alltså inte dessa klassiska "få hem fyra middagar för....." utan mer "två liter mjölk, ett kg bananer, två paket välling, ett paket...."
Den leverantören där vi "shoppade loss" på var vi rätt nöjda med, framförallt servicen att de kom hem till en. Vi slapp trapporna. Visst blev det lite dyrare än vanligt, men vi tänkte att man sparade det på tiden och orken (tre trappor utan hiss) Men lite ofta som det var "just nu är DEN varan slut, men vi kan ersätta den med DEN HÄR (mycket dyrare)"
Det var bara ett par tillfällen, men vi slutade av flera anledningar.
Nu när vi har SLUTAT vara kunder bombaderas jag i mailboxen av "fri frakt denna vecka", "handla nu så bjuder vi på", "gratis", "extra"..... hallå, ska man inte BELÖNA sina kunder? Istället för att belöna de som är trogna och stannar?
Funderar på hur det blir om vi slutar med vår matkasse som vi har nu, en sån där klassisk "Fem middagar för fyra personer"-kasse. Vi gillar den, och gillar idén. Vi har varannan vecka. Funderar på om de bjuder på en kasse omm vi slutar handla där, för att få oss tillbaka?
Ett anatomiskt misstag och knipövningar
När människokroppen skapades måste något blivit lite felaktigt. Av mannen och kvinnans anatomiska utformning, vem har lättast för att snabbt, enkelt, smidigt kunna tömma blåsan om det är akut och man befinner sig på en "icke-toalett" (typ parklek, tunnelbana osv) - JO MANNEN.
Vem behöver kunna göra det - JO (den gravida) KVINNAN!
Finns inget värre än att inse att ens små skrotisar helst av allt vill inspektera maskrosor, insekter, gruskorn, fjolårslöv osv osv, när mamma är i akut behov av en toalett. Det känns inte som att jag gör annat än upplever mig kissnödig. Allra helst när jag inte är hemma eller på jobbet, utan sådär, mitt bland människor och inte en enda insynsskyddad buske finns i närheten och bara en massa människor.
Kanske dags för mera knipövningar? Men, som tredjegravid är jag rätt trött på att höra hur hela världen blir ett bättre ställe om man bara gör knipövningar dagarna i ända. Sexlivet blir toppen, alla eventuella besvär försvinner, inga problem, bara världsfred, fantastiskt fritt liv kantat med orgasmer i överflöd. Typ. Eller inte.
Så känner jag mig som den där kraftigt överviktiga personen som säger att "jag har tränat dygnet runt, hållit upp från gott i tio års tid och går inte ner ett gram". För nej, jag har inte hållt på med knipövningar 10 x 10 pass/dag. Dagligen, året runt. //Smått gravidbutter
Vem behöver kunna göra det - JO (den gravida) KVINNAN!
Finns inget värre än att inse att ens små skrotisar helst av allt vill inspektera maskrosor, insekter, gruskorn, fjolårslöv osv osv, när mamma är i akut behov av en toalett. Det känns inte som att jag gör annat än upplever mig kissnödig. Allra helst när jag inte är hemma eller på jobbet, utan sådär, mitt bland människor och inte en enda insynsskyddad buske finns i närheten och bara en massa människor.
Kanske dags för mera knipövningar? Men, som tredjegravid är jag rätt trött på att höra hur hela världen blir ett bättre ställe om man bara gör knipövningar dagarna i ända. Sexlivet blir toppen, alla eventuella besvär försvinner, inga problem, bara världsfred, fantastiskt fritt liv kantat med orgasmer i överflöd. Typ. Eller inte.
Så känner jag mig som den där kraftigt överviktiga personen som säger att "jag har tränat dygnet runt, hållit upp från gott i tio års tid och går inte ner ett gram". För nej, jag har inte hållt på med knipövningar 10 x 10 pass/dag. Dagligen, året runt. //Smått gravidbutter
Tre barn, tre trappor, tre år.....?
Så droppar jag "bomben". Skrotmamman går i väntans tider. Den där "bloggpausen" blev lite längre än jag tänkt. Men det har varit mycket som snurrat i huvudet. Och livet. Och snart ska det snurra än mer.
I september är det beräknat. Så när som på två månader blir det tre barn på tre år. Tre trappor upp utan hiss. Tre blöjbarn (NÄR ska toalettbesöken fungera?!)
Och varför frågar alla "Var det planerat?", om man bestämmer att man behåller ett barn, och berättar om en graviditet så spelar det väl ingen roll? Men ja, det var planerat. Ja, vi har "en av varje", men vi vill ha en till. En liten, liten, liten en..... Vår trull. Tripp, trapp, trull. Så är det.
Så kanske vaknar bloggen till liv nu igen? En småbarnsblogg, en gravidblogg? Vem vet? Är det någon som över huvud taget läser denna längre? Eller tittar in i bland?
I september är det beräknat. Så när som på två månader blir det tre barn på tre år. Tre trappor upp utan hiss. Tre blöjbarn (NÄR ska toalettbesöken fungera?!)
Och varför frågar alla "Var det planerat?", om man bestämmer att man behåller ett barn, och berättar om en graviditet så spelar det väl ingen roll? Men ja, det var planerat. Ja, vi har "en av varje", men vi vill ha en till. En liten, liten, liten en..... Vår trull. Tripp, trapp, trull. Så är det.
Så kanske vaknar bloggen till liv nu igen? En småbarnsblogg, en gravidblogg? Vem vet? Är det någon som över huvud taget läser denna längre? Eller tittar in i bland?
Men detta är "magen" när det begav sig med Lill-Skrot 2010.
Paus, rast och prioriteringar
Det har varit tyst, stilla och lugnt hos mig. Men det är bara en illussion. Egentligen snurrar allt i 180. Gånger fyra. Upphöjt i tre. Plus 4.
Hur man än vrider och vänder sig så har man rumpan bak och aldrig gör man nog. Varken på jobbet, som mamma, som kompis, som hustru, som egen person. Är det detta som kallas livet? De tiotusentals dagarna som bara susar förbi. Gör ditt bästa, prioritera. Familjen kommer först. Om det inte var hönan. Alternativt ägget. Kuckeliku. Var det tuppen? Eller är det dags att gå upp?
Kärleken växer inte på träden, den behöver gödslas.
Indianerna sitter i kanoten men besticken lyser. Med sin frånvaro, vem vet?
Kanske hissen som åkte upp.... och ner.
Bloggen tar en liten paus. Den ställer sig i ledet av prioriteringar.
Hur man än vrider och vänder sig så har man rumpan bak och aldrig gör man nog. Varken på jobbet, som mamma, som kompis, som hustru, som egen person. Är det detta som kallas livet? De tiotusentals dagarna som bara susar förbi. Gör ditt bästa, prioritera. Familjen kommer först. Om det inte var hönan. Alternativt ägget. Kuckeliku. Var det tuppen? Eller är det dags att gå upp?
Kärleken växer inte på träden, den behöver gödslas.
Indianerna sitter i kanoten men besticken lyser. Med sin frånvaro, vem vet?
Kanske hissen som åkte upp.... och ner.
Bloggen tar en liten paus. Den ställer sig i ledet av prioriteringar.
Halloween och surkärringen
Jag firar inte Halloween. Jag har inte uppmärksammat det på säkert tio år. Jag är väl ingen jättehejare på att fira, uppmärksamma alla helgonahelgen. (när jag tänker efter är jag kass på att fira det mesta.....)
I år hade vi ett par barn som kom upp och "bus-och-godisade". Men vi hade också ett par grannbarn i huset bredvid som hela lördagskvällen roade sig med att hänga ut genom fönstret och gallskrika (tänk: "Fredagen den 13:e skrik") och även kasta små smällare och skrämma dem som kom på gångvägen.
Vi gick ut på balkongen och gav dem onda ögat. Barnen är i 5-10 årsåldern.
De totalstörde hela lördagskvällen med gallskriken hela tiden.
Till slut gick vi ut och fotade dem, med blixt.
Det blev ju inget av fotona, självklart, det var för långt. Men det skrämde kanske upp dem lite.
På söndagskvällen började de igen. Gallskrika, hänga ut genom fönstret. Suck.
Jag införskaffade lite vuxenpoäng, ansvarspoäng eller surkärringspoäng och tog på mig jackan och gick över.
Vi räknade fönster och räknade ut vilken lägenhet det kunde vara.
Gick och sa till en moder som inte kunde bry sig mindre.
Men de slutade i alla fall.
Hade ni tillåtit liknande aktivitet från era barn? Suck. //Surkärringen i huset bredvid
I år hade vi ett par barn som kom upp och "bus-och-godisade". Men vi hade också ett par grannbarn i huset bredvid som hela lördagskvällen roade sig med att hänga ut genom fönstret och gallskrika (tänk: "Fredagen den 13:e skrik") och även kasta små smällare och skrämma dem som kom på gångvägen.
Vi gick ut på balkongen och gav dem onda ögat. Barnen är i 5-10 årsåldern.
De totalstörde hela lördagskvällen med gallskriken hela tiden.
Till slut gick vi ut och fotade dem, med blixt.
Det blev ju inget av fotona, självklart, det var för långt. Men det skrämde kanske upp dem lite.
På söndagskvällen började de igen. Gallskrika, hänga ut genom fönstret. Suck.
Jag införskaffade lite vuxenpoäng, ansvarspoäng eller surkärringspoäng och tog på mig jackan och gick över.
Vi räknade fönster och räknade ut vilken lägenhet det kunde vara.
Gick och sa till en moder som inte kunde bry sig mindre.
Men de slutade i alla fall.
Hade ni tillåtit liknande aktivitet från era barn? Suck. //Surkärringen i huset bredvid
Missar man gör när man skulle ställt om klockan
"Sommartid: Man ser fram emot sommaren och ställer fram klockan. Vintertid: Man ser tillbaka på sommaren och ställer bak klockan." Hur många år har man inte tragglat dessa saker? Och hur många år tog det att lära sig? Eller som gubben sa igår när jag ställde klockan i köket: "Men man tar ju UT vintermöblerna. Hur flyttar man klockan då?"
Vi är på banan hemma denna gång i alla fall. Inget "parkera utanför Toy's R Us en timme före att de öppnar och undra varför fönsterputsaren inte öppnar dörren" eller "plinga på dörren när dottern sover, för att man tror att det är en timme kvar till läggdags". Jag hade ändå glömt bort det, denna helg. Påmindes av Facebook, faktiskt.
Men jag drog nitlotten denna helg när det gäller sovmorgon. Jag hade (tog mig) sovmorgon på lördagen. Gubben fick söndagen. Orättvist värre när man inser att han "får sova en timme längre".
Är ni duktiga på att komma ihåg omställningarna? Gjort några roliga missar? (Det är tur att första dagen är en söndag, så man har ett dygn på sig att upptäcka sina misstag!)
Vi är på banan hemma denna gång i alla fall. Inget "parkera utanför Toy's R Us en timme före att de öppnar och undra varför fönsterputsaren inte öppnar dörren" eller "plinga på dörren när dottern sover, för att man tror att det är en timme kvar till läggdags". Jag hade ändå glömt bort det, denna helg. Påmindes av Facebook, faktiskt.
Men jag drog nitlotten denna helg när det gäller sovmorgon. Jag hade (tog mig) sovmorgon på lördagen. Gubben fick söndagen. Orättvist värre när man inser att han "får sova en timme längre".
Är ni duktiga på att komma ihåg omställningarna? Gjort några roliga missar? (Det är tur att första dagen är en söndag, så man har ett dygn på sig att upptäcka sina misstag!)
Lagen om alltings jävlighet....
Ibland händer det lite för mycket saker, på en och samma gång (det där man säger: "En olycka kommer sällan ensam") För att sammanfatta veckans äventyr:
Till det kan vi lägga till att min cykel blev stulen för några veckor sedan. Jippi. Även det resulterade i lite oväntade utgifter, 2000 kr. Ytterligare några veckor tillbaka gick mina glasögon sönder. 4000 kronor till.
Gjorda av pengar? Knappast, men vi har gått in för att spara pengar till en kontantinsats. Tyvärr kan man väl säga att den kontantinsatsen har minskat en del sista månaderna. Lite Masjävlar över det hela: "Vad ska det hända för skit idag då?"
Tack och lov att Martina hade möjlighet att hjälpa familjen under morgondagen, fredag. Men mer om det i helgen (den som väntar på något gott) Och egentligen är jag rätt glad.
- Vår diskmaskin gick sönder, det resulterade i en spontan utgift på 4000 kr (iofs inkl både frakt, skrotfrakt och installation)
- Jag är helt ensam på jobbet (i vanliga fall är vi i alla fall tre på "min" avdelning) Vinterkräksjukan har slagit till. Jag har att göra, kan man säga. Låtsas att jag är både biträdande ekonomichef, kundreskontra- och leverantörsreskontraansvarig
- Vår port (ytterporten till huset) har gått sönder, vilket betyder att man typ enbart kan öppna med nyckel (dygnet runt)
- Vi har fått punktering på vår syskonvagn
Till det kan vi lägga till att min cykel blev stulen för några veckor sedan. Jippi. Även det resulterade i lite oväntade utgifter, 2000 kr. Ytterligare några veckor tillbaka gick mina glasögon sönder. 4000 kronor till.
Gjorda av pengar? Knappast, men vi har gått in för att spara pengar till en kontantinsats. Tyvärr kan man väl säga att den kontantinsatsen har minskat en del sista månaderna. Lite Masjävlar över det hela: "Vad ska det hända för skit idag då?"
Tack och lov att Martina hade möjlighet att hjälpa familjen under morgondagen, fredag. Men mer om det i helgen (den som väntar på något gott) Och egentligen är jag rätt glad.
Överlever man småbarnstiden utan diskmaskin?
En diskmaskin har gått i graven. Inte vilken som helst, utan vår diskmaskin, som skulle "fyllt" 27 år i december 2011. En riktig trotjänare. Lite bullrig, ja. Men diskar rent och på 30 minuter. Igår bestämde den sig dock för att ge upp. Gamle trotjänaren. Jag kommer sakna den. Den var sin egen. Tack för den här tiden.
Den valde att markera detta genom att spruta ut typ 20 liter vatten över vårt köksgolv. Tack och lov så var Skrotpappan hemma och kunde vara där med handdukar. Så var vi där igen. Oväntade och oplanerade utgifter. Måste ju säga att de rimmar enormt illa med "få igång ett ordentligt sparande och buffert". Är det inte alltid så?
En bra deal gjorde vi i alla fall. 4000 kronor, och de kommer och levererar den nya diskmaskinen in i lägenheten och installerar den. Samt bär med den gamla. Bara det är ju värt 4000 kronor! Har ni testat att bära en diskmaskin på 30-40 kilo upp för tre trappor utan hiss!??!
Tvättmaskin och diskmaskin är mina nya favvoapparater hemma. Hur överlevde man utan? Klarar ni er utan? Eller skulle göra om den/de gick sönder??
Den valde att markera detta genom att spruta ut typ 20 liter vatten över vårt köksgolv. Tack och lov så var Skrotpappan hemma och kunde vara där med handdukar. Så var vi där igen. Oväntade och oplanerade utgifter. Måste ju säga att de rimmar enormt illa med "få igång ett ordentligt sparande och buffert". Är det inte alltid så?
En bra deal gjorde vi i alla fall. 4000 kronor, och de kommer och levererar den nya diskmaskinen in i lägenheten och installerar den. Samt bär med den gamla. Bara det är ju värt 4000 kronor! Har ni testat att bära en diskmaskin på 30-40 kilo upp för tre trappor utan hiss!??!
Tvättmaskin och diskmaskin är mina nya favvoapparater hemma. Hur överlevde man utan? Klarar ni er utan? Eller skulle göra om den/de gick sönder??
Att underhålla vilseledande förutfattade meningar
Hur ofta läser man inte "Bla bla bla mår SÅ DÅLIGT (psykiskt) och har RASAT I VIKT"? Vilket bygger på föreställningen att man inte mår "tillräckligt dåligt" om det inte "syns" och då ska man "rasa i vikt"..... Eller? Det kan vara jag som läser in fel saker. Men alla människor rasar inte i vikt när man mår dåligt.
En del tappar aptiten vid psykisk stress eller depression. Då brukar man gå ner i vikt. I alla fall om den aptitförlusten innebär att personen äter väldigt små mängder mat och mest petar runt på tallriken.
Det finns också de personer som tappar aptiten, äter minimalt med mat, pga att ingen riktig aptit vill infinna sig, och istället får sin energi genom att trycka i sig en chokladkaka, en bulle, en påse chips eller en portion glass istället. Kanske småplockar lite godis tilll och från i munnen. Äta mat? Njeeee. Men ett halvt kilo lösgodis, inga problem. Då brukar man inte gå ner i vikt. Minskat näringsintag? Ja. Minskat energiintag, inte mycket. Viktnedgång, antagligen ingen. Men antagligen inte så stor viktuppgång heller.
Sen finns det se personer som tröstäter. Som pga att de upplever att de är i psykisk obalans, stress, ledsenhet, uppgivenhet tröstar sig med att äta gott. Att unna sig. "När allt annat går åt h-vete så kan man i alla fall få äta lite choklad/glass/godis". Då brukar man gå upp i vikt.
Trots dessa tre olika typer så anses fortfarande en stor viktnedgång vara ett "tecken" på att någon mår dåligt. Själv tillhör jag den andra kategorin. Jag tappar aptiten, men väldigt selektivt. Vissa mål mat kan jag äta som vanligt. Andra petar jag i. Att ställa sig och laga mat brukar bara vara att glömma. Speciellt om jag ska äta själv.
Vet du vilken typ du tillhör? Brukar du se en viktnedgång som att en person mår dåligt, eller mer "WOW, vad duktig du har varit! Vad fin du är!"? Jag tycker att det är tråkigt att media bygger på denna bild av viktnedgång och "må-dåligt".
Måendet behöver inte sitta i vikten. Men vi matas med det. Det eller framgång. Vikt är sekundärt. Men det får väldigt mycket fokus. Åt alla håll och kanter.
En del tappar aptiten vid psykisk stress eller depression. Då brukar man gå ner i vikt. I alla fall om den aptitförlusten innebär att personen äter väldigt små mängder mat och mest petar runt på tallriken.
Det finns också de personer som tappar aptiten, äter minimalt med mat, pga att ingen riktig aptit vill infinna sig, och istället får sin energi genom att trycka i sig en chokladkaka, en bulle, en påse chips eller en portion glass istället. Kanske småplockar lite godis tilll och från i munnen. Äta mat? Njeeee. Men ett halvt kilo lösgodis, inga problem. Då brukar man inte gå ner i vikt. Minskat näringsintag? Ja. Minskat energiintag, inte mycket. Viktnedgång, antagligen ingen. Men antagligen inte så stor viktuppgång heller.
Sen finns det se personer som tröstäter. Som pga att de upplever att de är i psykisk obalans, stress, ledsenhet, uppgivenhet tröstar sig med att äta gott. Att unna sig. "När allt annat går åt h-vete så kan man i alla fall få äta lite choklad/glass/godis". Då brukar man gå upp i vikt.
Trots dessa tre olika typer så anses fortfarande en stor viktnedgång vara ett "tecken" på att någon mår dåligt. Själv tillhör jag den andra kategorin. Jag tappar aptiten, men väldigt selektivt. Vissa mål mat kan jag äta som vanligt. Andra petar jag i. Att ställa sig och laga mat brukar bara vara att glömma. Speciellt om jag ska äta själv.
Vet du vilken typ du tillhör? Brukar du se en viktnedgång som att en person mår dåligt, eller mer "WOW, vad duktig du har varit! Vad fin du är!"? Jag tycker att det är tråkigt att media bygger på denna bild av viktnedgång och "må-dåligt".
Måendet behöver inte sitta i vikten. Men vi matas med det. Det eller framgång. Vikt är sekundärt. Men det får väldigt mycket fokus. Åt alla håll och kanter.
Var går egentligen gränsen för "särskilt ömmande fall"?
Jag följer, som många andra, utvisningen av Ganna Chyzhevska. Denna 91 åriga, dementa dam som ska utvisas dit hon inte har någon. Trots expertutlåtande. Läkarintyg och utlåtande kors och tvärs.
Jag ställer mig frågan VAR går den där gränsen för särskilt ömmande fall? Och varför verkar de bara finnas när opinionen (media) lyfter fram något och skapar enorma tryck på myndigheterna. Och varför kan man inte utforma regler som är anpassningsbara till verkligheten, klara och tydliga?
Varför anses det rätt att låta någon sitta av sitt straff i Sverige (för skattepengar) och SEN utvisas (där det finns både familj, släkt och vänner) men inte rätt att stanna pga sjukdom? Diskussionerna går varma på Aftonbladet.
//Bankar huvudet i väggen
Jag ställer mig frågan VAR går den där gränsen för särskilt ömmande fall? Och varför verkar de bara finnas när opinionen (media) lyfter fram något och skapar enorma tryck på myndigheterna. Och varför kan man inte utforma regler som är anpassningsbara till verkligheten, klara och tydliga?
Varför anses det rätt att låta någon sitta av sitt straff i Sverige (för skattepengar) och SEN utvisas (där det finns både familj, släkt och vänner) men inte rätt att stanna pga sjukdom? Diskussionerna går varma på Aftonbladet.
//Bankar huvudet i väggen
Hej Hanna, kan du VAB:a åt mig?
När man är inne på den fjärde arbetsdagen (6:e dagen inkl en låååång helg) med barn som inte får gå på förskolan upplever i alla fall jag att jag nått min personliga botten av klarsynthet. Synfältet minskar. Volymerna ökar. Tålamodet är borta. Mörkret faller. Typ.
"Fråga Hanna" på Försäkringskassans hemsida. Tror ni att det funkar att fråga: "Kan du VAB:a för mig imorgon?". Av olika anledningar sitter jag ensam i denna sörja upp över knäna i ett par dagar till.
"Ja, ja, så är det", svarar folk välmenande med leenden. "Jo, jag har också haft småbarn". Ja. JAG har också varit ett småbarn som VARIT sjukt. Exakt hur hjälper det mig här och nu? Säger någon EN GÅNG TILL att "nu vet du hur jag hade det, ni har ju haft så snälla barn".
Hur länge ska man "straffas" för att man råkade ha ett barn (första) som somnade snällt och sov hela natten från att hon var 8 veckor. Hur länge ska det då vara legiitmt att all övrig skit händer? Alla trotsperioder, alla magsjukor i världen? Alla tonårsbekymmer? Kanske strul med våra framtida vuxna barn också? Bara för att hon sov hela nätterna och var ett snällt barn?
Hjälper det på att vi hade över 8 månaders panik, ont i magen, kaskadkräkningar och sjukhusprover och sjukhusvistelser med sonen? Tre nätter senare utan ordentlig sömn, pga magknip, feber och snoriga ungar ser jag inte klart längre.
"Fråga Hanna" på Försäkringskassans hemsida. Tror ni att det funkar att fråga: "Kan du VAB:a för mig imorgon?". Av olika anledningar sitter jag ensam i denna sörja upp över knäna i ett par dagar till.
"Ja, ja, så är det", svarar folk välmenande med leenden. "Jo, jag har också haft småbarn". Ja. JAG har också varit ett småbarn som VARIT sjukt. Exakt hur hjälper det mig här och nu? Säger någon EN GÅNG TILL att "nu vet du hur jag hade det, ni har ju haft så snälla barn".
Hur länge ska man "straffas" för att man råkade ha ett barn (första) som somnade snällt och sov hela natten från att hon var 8 veckor. Hur länge ska det då vara legiitmt att all övrig skit händer? Alla trotsperioder, alla magsjukor i världen? Alla tonårsbekymmer? Kanske strul med våra framtida vuxna barn också? Bara för att hon sov hela nätterna och var ett snällt barn?
Hjälper det på att vi hade över 8 månaders panik, ont i magen, kaskadkräkningar och sjukhusprover och sjukhusvistelser med sonen? Tre nätter senare utan ordentlig sömn, pga magknip, feber och snoriga ungar ser jag inte klart längre.
UnderBARA barn, eller UnderSTIMULERADE barn
Det verkar som alla med barn under 17,5 år ska gå på UNDERBARA BARN-mässan i helgen. Själv håller jag mig långt därifrån. Alldeless för mycket folk på en och samma yta. Får rysningar bara vid tanken. Vi håller oss hemma istället. Med mina Understimulerade barn. Denna vecka har kantats av VAB.
Först ringde förskolan om att Skrot-Fian var magsjuk (magsjuka snurrar runt på stugan nu) och jag hämtade båda barnen. Magen var rätt kass, men ungen var pigg. Och understimulerad. Vi provade att rita, dega och titta på filmer. Inget dög.
Lycka när man fick gå tillbaka med dem i torsdags till dagis. En och en halv dag fick de vara där. Sen ringde det igen. "Hej, det var dagis, vi tror att Lill-Skrot har magsjuka. Bajsat vatten tre blöjor på raken" (fm)
Jippi. Han bajsade inte lika illa hemma, men feberrosor på kinderna. En orolig natt väntade, trots Alvedon.
Lördagsmorgonen kryddades med allman tvätt av lakan, och bäddmadrass samt pyjamasar. Jippi.
Tips på vad man gör med barn som klättrar på väggarna?
Först ringde förskolan om att Skrot-Fian var magsjuk (magsjuka snurrar runt på stugan nu) och jag hämtade båda barnen. Magen var rätt kass, men ungen var pigg. Och understimulerad. Vi provade att rita, dega och titta på filmer. Inget dög.
Lycka när man fick gå tillbaka med dem i torsdags till dagis. En och en halv dag fick de vara där. Sen ringde det igen. "Hej, det var dagis, vi tror att Lill-Skrot har magsjuka. Bajsat vatten tre blöjor på raken" (fm)
Jippi. Han bajsade inte lika illa hemma, men feberrosor på kinderna. En orolig natt väntade, trots Alvedon.
Lördagsmorgonen kryddades med allman tvätt av lakan, och bäddmadrass samt pyjamasar. Jippi.
Tips på vad man gör med barn som klättrar på väggarna?
Till vilken nytta?
- Mammaaaaaaa! Titta Tabbi-Tabbi!!! Kan någon vänlig själ berätta varför man ska lyssna på samma mening 378 gånger på en timme, gallskrikandes? Om man inte vill att barnet sitter klistrat vid tvn i flera timmar innan sovdags varje dag?
Samma skrik när man försöker leka i parken, bygga med Playdo, lägga pussel, läsa bok. Skrik, skrik, skrik. "Men det är väl inte så farligt, låt henne titta". Sen ska det ses Nalle Phu. Pippi åker båt. Bamse. Mera Teletubbies. Gärna byta film efter fem minuter.
Vad vinner man på att säga nej? Full pott på skrik? Hur gör man?
Samma skrik när man försöker leka i parken, bygga med Playdo, lägga pussel, läsa bok. Skrik, skrik, skrik. "Men det är väl inte så farligt, låt henne titta". Sen ska det ses Nalle Phu. Pippi åker båt. Bamse. Mera Teletubbies. Gärna byta film efter fem minuter.
Vad vinner man på att säga nej? Full pott på skrik? Hur gör man?
LCHF knackar på dörren likt Jehovas Vittnen. Knack, knack!
"Vill du ha svaret på alla sanningar du någonsin velat ha. - LCHF" Jag lyssnade som lösast på Radio 1 idag igen. (gillar, gillar skarpt!) med på radion hos Aschberg satt hon-med-namnet-jag-inte-vågar-mig-på-att-uttala: Katrin Zytomierska.
"Såhär gjorde jag för att lyckas gå ner 36 kg!!!" Wow. Imponerad. Eller inte. Man kanske inte ska glömma bort att det inte är en magisk diet. För först hände något annat magiskt. Nämligen viktuppgången. Som kom av att någon var gravid.
Eftersom få människor (några, ja, men de flesta inte) fortsätter äta på precis samma sätt som när de väntar barn (eller främst första barnet) när barnet är här, så brukar de flesta gå ner i alla fall större delen av graviditetskilona inom ett år. Har man bantat då?
Jag har varit gravid två gånger, tätt. Första graviditeten, upp 22-25 kg. Ner 27 kg. Andra graviditeten (inom fem månader från den förra) plus 10 kg och ner ungefär 14 kg. Är jag en jojo-bantare då? Med Katrins logik. Ja. Eller inte.
Jag tycker faktiskt att det är rätt läskigt med dessa LCHF-följare. På riktigt. Jag började äta fett efter kontakt med dietist 2004. Det var samma år jag bestämde mig för att aldrig banta mer i hela mitt liv. Aldrig mer "följa diet" eller förbjuda mig någonting. Det var 7-8 år sen.
Ungefär 2500 dagar som jag ägnat åt annat än att banta. 60 000 timmar. Som jag gjort annat på.
Jag tristessläste en tråd på Familjeliv om hur man gör med sina barn för att få dem att leva enligt LCHF. LCHF är svaret på ALLT, och alla myndigheter har helt fel, alla är köpta, alla är fulla av skit. LCHF är det enda sanna.
Det kryper under huden på mig. Vad hände med att bara lyssna på sig själv och sin egen kropp? Som jag fick slåss mot fördomar om att fett var farligt när jag började äta Bregott istället för Lätta. Att jag faktiskt äter allt. Godis, gott, chips, potatis, ris, fett, socker, mjölk, proteiner.
Varför är jag fortfarande normalviktig och har ätit likadant i alla dessa år?
Och varför, varför, varför, ska alla dessa LCHF-fantaster "frälsa alla oss andra"!? För de som hört talas om eller varit inne på pro-ana-sidor (ätstörningspositiva sidor där sjuka anorektiker tipsar varandra, berättar om bästa metoderna att luras, och att "anorexi är ingen sjukdom det är en livsstil") kan känna igen just detta med "LCHF är ingen diet, det är en livsstil". Och det känns som människan ännu en gång struntar i att lyssna på sig själv, och väljer att följa den ström som känns bäst "just nu".
"Såhär gjorde jag för att lyckas gå ner 36 kg!!!" Wow. Imponerad. Eller inte. Man kanske inte ska glömma bort att det inte är en magisk diet. För först hände något annat magiskt. Nämligen viktuppgången. Som kom av att någon var gravid.
Eftersom få människor (några, ja, men de flesta inte) fortsätter äta på precis samma sätt som när de väntar barn (eller främst första barnet) när barnet är här, så brukar de flesta gå ner i alla fall större delen av graviditetskilona inom ett år. Har man bantat då?
Jag har varit gravid två gånger, tätt. Första graviditeten, upp 22-25 kg. Ner 27 kg. Andra graviditeten (inom fem månader från den förra) plus 10 kg och ner ungefär 14 kg. Är jag en jojo-bantare då? Med Katrins logik. Ja. Eller inte.
Jag tycker faktiskt att det är rätt läskigt med dessa LCHF-följare. På riktigt. Jag började äta fett efter kontakt med dietist 2004. Det var samma år jag bestämde mig för att aldrig banta mer i hela mitt liv. Aldrig mer "följa diet" eller förbjuda mig någonting. Det var 7-8 år sen.
Ungefär 2500 dagar som jag ägnat åt annat än att banta. 60 000 timmar. Som jag gjort annat på.
Jag tristessläste en tråd på Familjeliv om hur man gör med sina barn för att få dem att leva enligt LCHF. LCHF är svaret på ALLT, och alla myndigheter har helt fel, alla är köpta, alla är fulla av skit. LCHF är det enda sanna.
Det kryper under huden på mig. Vad hände med att bara lyssna på sig själv och sin egen kropp? Som jag fick slåss mot fördomar om att fett var farligt när jag började äta Bregott istället för Lätta. Att jag faktiskt äter allt. Godis, gott, chips, potatis, ris, fett, socker, mjölk, proteiner.
Varför är jag fortfarande normalviktig och har ätit likadant i alla dessa år?
Och varför, varför, varför, ska alla dessa LCHF-fantaster "frälsa alla oss andra"!? För de som hört talas om eller varit inne på pro-ana-sidor (ätstörningspositiva sidor där sjuka anorektiker tipsar varandra, berättar om bästa metoderna att luras, och att "anorexi är ingen sjukdom det är en livsstil") kan känna igen just detta med "LCHF är ingen diet, det är en livsstil". Och det känns som människan ännu en gång struntar i att lyssna på sig själv, och väljer att följa den ström som känns bäst "just nu".
Appropå Tradera: Att köpa/sälja på Blocket
Med jämna mellanrum hör man ju talas om en del bedrägerier (eller försök till bedrägerier) på både Tradera och Blocket. På Tradera handlar det ju oftast om varor som aldrig skickas. Medan Blocket verkar vara mycket typ lägenheter där man tar ut depositioner, förskottshyror på lägenheter som inte finns.
Varför kan man inte införa typ en användare på Blocket, där man kan lämna omdömen? Eller i alla fall reklamera till Blocket i efterhand? Jag tycker att det tex är skillnad på att sälja något begagnat som sedan går sönder pga ålder, och att sälja ren skit. Läs: sånt som redan är trasigt.
Vi sålde vår syskonvagn (som vi varit supernöjda med) för att jag inte hanterade den själv, jag kunde inte lyfta in den i bilen ensam, osv. Så vi började titta på andra syskonvagnar. En annons vi hittade var denna:
Problemet var bara att vi gjorde misstaget att Skrotpappan åkte iväg och provade den, testade den, utan barn i. När vi möttes upp och provkörde vagnen och satte barnen i den så visade det sig att något var fel på bakhjulen. Det saknades en skena, och hjulen vek sig, så fort man försökte göra något annat än att köra rakt fram.
Detta borde man som säljare känt till. Det var inte en "liten defekt". Skitförbannade blev vi. Totalt bortkastade pengar. Vi fick lasta av vagnen i grovsoprummet. För man kan ju inte sälja något vidare som är TRASIGT. Idiot. Pallade inte att ringa honom och gnälla. Men jag har en skärmdump av hela annonsen. 1000 kronor åt skogen.
Slutade med att vi köpte en äldre Babytravel. Den går in i vår lilla bil, och jag kan själv lyfta den. Tung, men det går. Ytterligare 2000 kronor. Tack och lov så sålde vi ju faktiskt vår andra vagn.
Hade gärna köpt en tvillingsulky i paraplymodell, pga vikten, men frågan är hur en sådan klarar vintern?
MEN om man kan välja på att köpa av en säljare som väljer att ha ett konto som går att lämna omdömen på, som andra lämnat omdömen på, skulle jag göra det, framför en som har en anonym profil. Varför har inte Blocket den möjligheten?
